| Aftonbladets Urban Hamid från
infernot med 15 döda
Här, i ett vanligt bostadskvarter, dog minst 15 personer
när två robotar slog ner.
I ruinerna av det som en gång var en bilverkstad ser jag en avsliten
hand.
- Den tillhör mannen som satt vakt utanför ingången. Jag
såg när han sprängdes i bitar, säger ett ögonvittne.
Klockan var strax före 11.30 när två robotar slog ner
i bostadsområdet al-Shaab i norra Bagdad. De träffade var sin
sida av Shaab-gatan som kantas av tvåvåningshus med lägenheter
och flera bilverkstäder.
Enligt den första officiella siffran från regimen dog 15 personer
i attacken och över 30 skadades. Ett av offren uppges vara en gravid
kvinna.
När jag anländer till platsen har det gått nästan
två timmar sedan robotarna slog ner.
Synen som möter mig är fruktansvärd.
Hundratals chockade människor trängs på gatan som har
svämmats över av regn och spruckna vattenledningar. Boende i
de utbombade husen lastar upp möbler och andra tillhörigheter
på en lastbil - försöker rädda det som räddas
kan ur de svedda huskropparna.
"Hans huvud slets loss"
Explosionerna har rivit upp flera kratrar i gatan och i kaoset försöker
en ambulans förgäves kryssa fram mellan människor, förkolnade
bilvrak och löst bråte.
Invid husknuten ser jag tre döda hönor. En bit därifrån
ligger en död tupp. Robotattacken inträffade i rusningstid och
enligt vittnen jag pratar med satt flera av de döda i förbipasserande
bilar.
En av robotarna slog ner mitt framför entrén till en bilverkstad.
När jag tittar in ser jag en människohand bland ruinerna. En
äldre man berättar att den tillhörde en man som vaktade
affären.
- Han satt på en stol precis utanför ingången.
Jag såg när han sprängdes i bitar. Huvudet, ena benet
och ena handen slets loss.
"Flera av mina vänner dog"
Mannen tar ett djupt andetag, som för att kontrollera sin vrede,
och pekar på en av blodfläckarna på gatan.
- Och där ser du det som blev kvar.
Sandstormen och regnet har förvandlat gatan till lervälling
och en frän krutliknande doft sticker i näsan, jag har lärt
mig känna igen den alltför väl den senaste veckan.
En äldre man, Saleh, säger att han bor ett halvt kvarter från
nerslagsplatsen. Han kände några av de som dog.
- När jag hörde explosionen sprang jag raka vägen hit.
Det var ett blodbad. Jag såg flera av mina vänner bäras
ut döda.
Saleh suckar och slår ut med armarna.
- De som har gjort det här är inte människor. Det är
inte människor som gör sånt här mot andra människor.
Al-Shaab, som betyder "folket", är ett bostadsområde
för Bagdads undre medelklass. På gatorna finns små marknadsstånd
och inga kända militära mål är belägna i närheten.
Människorna jag möter är i chock och kan inte förstå
varför robotarna riktades mot deras kvarter. Vissa gråter och
bryter ihop, andra är apatiska. I en port ser jag två kvinnor
som sitter alldeles stilla och tittar ut i tomma intet.
Många av dem som deltar i räddningsarbetet knyter nävarna
och börjar skandera de välkända slagord som jag har hört
under tidigare regisserade rundturer.
Den här gången kommer talkörerna spontant:
- Bush, lyssna noga. Vi älskar Saddam Hussein och offrar
vår själ för honom.
I fjärran hörs flera kraftiga explosioner, men få bryr
sig.
Stärker deras stridsvilja
Trots att bomberna vräker ner för sjunde dygnet i rad försöker
många Bagdadbor leva som vanligt. Flyglarmen har tystnat - det är
ändå ingen idé att varna för något som sker
hela tiden - och på dagarna är gatorna fulla av människor.
Många lämnar hemmet av tvång, behöver hamstra mat
och mediciner inför ännu en sömnlös natt som i bästa
fall tillbringas i ett överfullt skyddsrum.
För andra kallar plikten. Ett stenkast från infernot på
Shaab-gatan ser jag renhållningsarbetare som tömmer soptunnor
och gatuarbetare som samlar ihop grenar som stormen rivit ner.
Många av dem jag pratar med säger att robotattacken stärker
deras stridsvilja. En man med uppspärrade ögon ropar:
- Nu finns det ingen återvändo. Nu kommer vi att kämpa
till sista man.
|