Amal firar sin 13-årsdag på
ett kafé vid Tigris strand.
Jag frågar henne om hon är rädd.
- Nej, svarar hon leende.
Plötsligt förvrids hennes ansikte i ett uttryck av panik.
Tre kryssningsrobotar har slagit ner några hundra meter från
oss.
Tecknen på hur folket i Bagdad lider blir allt fler.
Jag ser det tydligt när jag tar mig ut på gatorna efter ännu
en natts bombningar.
Tigris stränder är fyllda av sönderbrända och förkolnade
byggnader. De avtecknar sig som skelett mot den mörka och dimmiga
himlen.
Svarta rökpelare stiger mot skyn.
En del av rökpelarna härstammar från bombnedslag, andra
från diken, fyllda med olja, som irakiska soldater satt eld på
för att om möjligt göra det svårare för de amerikanska
robotarna och bomberna att träffa sina mål.
Börjar bli trötta
Tröttheten och anspänningen blir allt tydligare i irakiernas
ansikten. Men fortfarande lyckas de åstadkomma ett leende när
man pratar med dem.
Röken irriterar luftrören, många lider av andningsbesvär.
Muhammed som arbetar på det internetkafé jag brukar besöka
berättar att hans allergi förvärrats. Han hostar oavbrutet
och har svårt att sova.
Bombningarna, som från början bara ägde rum på nätterna,
pågår nu dygnet runt. Ibland ljuder flyglarmet högt och
påträngande, ibland kommer bomberna oannonserade.
Människorna i Bagdad sitter fast i en rävsax. Å ena sidan
måste man skydda sig från bomberna som faller, å andra
sidan är man tvungen att skaffa sig pengar till uppehället.
Så trots risken att bli dödad tar sig majoriteten av invånarna
i Bagdad ut på gatorna, till sina jobb. De försöker intala
sig själva att livet går vidare, försöker leva så
normalt som möjligt.
Ville ha fest
På Makhqa Baghdadi, ett kafé vid Tigris strand, träffar
jag Amal och hennes familj. Amal, en söt och glad flicka, med svarta
ögon, firar i sällskap med familj och vänner sin 13-årsdag.
Alla hennes sex syskon är inte där. Den äldre brodern Ali,
20, har dagen före blivit inkallad och åkt till Mosul i norra
Irak för att ansluta sig till sitt luftvärnsförband.
Kerima, 35, Amals mor, säger stolt:
- Det som är utmärkande för Amal är att hon är
väldigt intelligent. Hon är duktig i islam, samhällskunskap
och matte.
Jag frågar Amal varför hon firar sin födelsedag - trots
kriget:
- För att det är viktigt att vi inte låter oss nedslås
och styras av att Amerika håller på att förstöra
våra liv. Vi behöver känna att det finns lite normalitet
i våra liv. Vi behöver lite ljus i tillvaron.
Jag frågar henne om hon inte är rädd.
- Nej, svarar hon och ler.
Plötsligt hörs tre öronbedövande explosioner endast
några hundra meter från oss. Amals ansikte förvrids i
ett uttryck av smärta och panik.
Hennes mor lägger sin högra hand över sin mun, som för
att stoppa ett skrik som var på väg. Mahmoud, 6, stelnar i
hela kroppen, hans syster Fatima, 16, drar skyddande honom till sig.
Krut - och kyckling
Doften av grillad kyckling inomhus blandas med lukten av krut och brandrök
från gatan.
Där på kaféet slås jag av det absurda i situationen.
Här är Amal som blivit tonåring samma dag, en flicka som
vill leva, vill vara ung, men som nu dagligen ser död och elände
och tvingas bli vuxen i förtid.
- Detta är min födelsedag. Varför ska jag inte kunna fira
min födelsedag? Nästa år hoppas jag kunna fira min födelsedag
utan att avbrytas av fallande bomber.
- Jag vill att ni talar om för resten av världen att vi bara
vill ha fred. Det är det enda jag önskar mig i födelsedagspresent.
|