Den 9 maj inleds den amerikanska invasionen av Irak.  Det här var början på den våldsvåg som sedan skulle hemsöka Irak. 

I släptåg med amerikanska militären, CIA och politiker kom INC Iraqi National Congress, en  paraplyorganisation bildad  på 90-talet  där man samlade olika oppositionella grupper i exil som hade som mål att störta Saddam Hussein och införa ett demokratiskt styre i Irak. En av de mest tongivande inom INC var Ahmed Chelabi, som tillsammans med några andra inom gruppen med hjälp av avhoppare och falsk information gjorde gällande att regimen hade tillgång till kemiska och bakteriologiska vapen och till och med var nära att få tillgång till atomvapen också. Dessutom hävdade de att Saddam Hussein skulle ha  kopplingar till Al-qaida och Elfte september.  INC förde fram de här falska bevisen till Cheney och Rumsfeld.  Det var de här argumenten  som  Bush-administrationen gick ut i krig på. 

Med tanke på Chelabis bakgrund, han var efterlyst av Jordanien för bankbedrägerier, är det konstigt att Bush-administrationen valde att lyssna på honom. Tyvärr, var det på hans inrådan som Paul Brehmer sparkade ett par hundra tusen soldater och militärer, tillsammans med många tjänstemän i  en slags debaathification-process. Konsekvenserna av detta känner irakierna fortfarande av. Det började med en sekteristisk konflikt som övergick i inbördeskrig och som banade väg för Al-Qaida och Islamiska staten. 

De tre första veckorna hade enligt vissa beräkningar lett till runt 5000 dödade civila. HRW kritiserade USA och England och anser att många civila dödsoffer hade kunnat undvikas. Enligt undersökningar som gjorts av organisationen använde de bägge länderna sig av 13000 klusterbomber som anses ha skadat och dödat omkring 1000 civila. 

Men hur chockerande höga siffrorna än var under själva invasionen, är det inget  i jämförelse med hur många som dödades under ockupationen. Vissa uppskattningar gör gällande att så många som en miljon människor irakier har dött en våldsam död , andra  uppskattar att cirka 600000 personer dödades. Den värsta perioden var mellan 2006 och 2008. 

Lite senare når föreställningen sin kulmen. Jag har sett TV-bilderna-i efterskott ska kanske tilläggas-det ser ut som en stor folkmassa som samlas. Man får intrycket att det är många irakier som är där och att de jublar. Men så såg det inte ut i verkligheten. Jag skulle uppskatta antalet till max 150 personer. Det stora flertalet var inte irakier, det var faktiskt utländska journalister. De flesta irakier som var där var hotellpersonal eller de som arbetade åt utländsk media. Det var inte särskilt många som jublade.  Tvärtom var de flesta väldigt återhållsamma och avvaktande.

Men som sagt bilden man såg i  TV-rutan var en annan. Med hjälp av teleobjektiv och att man valde att inte visa någon översiktsbild av själva torget där statyn stod var det lätt att få intrycket att det rörde som en stor folkmassa.

Den 9 maj slutar med att anarki och laglöshet sprider sig som en farsot inte bara i Bagdad, utan även i andra städer och provinser.  

Bildtext: Två bröder går igenom listorna på döda, sjukhus i Bagdad i jakt på sin försvunna broder, april 2003.

Podcast: Play in new window | Download